Emzie

Nu kan man vinna en tatuering och en betald weekend i Stockholm bara genom att svara på en enkel fråga och beskriva hur din drömtatuering skulle se ut! Nice va? Check it the fuck out!

Någon random snubbe slog världsrekord i att falla ner för en skrapa. Udda mål men aja, smått coolt var det väl. Men det som faktiskt var kul med det hela är att allt ägde rum i Västerås, bara några meter från Nibbes lägenhet! Självklart var tönten där och tittade, men tyvärr fick han inte synas i TV. Better luck next time!

Hade jag varit där hade jag sagt något kul som "han faller för mig" eller liknande, DET hade varit roligt om något!

 

 

Hej era trogna jävlar! Har ni inget bättre för er än att fortsätta besöka min blogg? Varför ger ni inte upp efter flera veckors uppehåll? Am I just that good? Hehe, just kidding. Ofcourse I am!

Ska erkänna att det inte gått en dag utan att jag tänkt på bloggen. Men varje gång jag kommer på något mer att skriva så känns det som att jag är tvungen att ta igen för uppehållet som varit först. Och seriöst, att ens tänka tanken att skriva ett så långt inlägg ger mig både huvudvärk och ont i fingrarna. Så på grund av att jag hellre velat tycka synd om mig själv än att komma igång och skriva igen så har denna torka uppstått. You understand right?

Förstår att detta gjort er alldeles utom er av ilska och besvikelse... nu när jag tänker på det, vad har ni gjort nu när ni inte kunnat läsa något nytt inlägg här? Kanske har ni gått igenom gamla inlägg bara för att få utlopp för erat desperata behov. Eller så har ni till och med skaffat er ett värdigt liv? Vad vet jag. Hur som helst så kanske ni mår lite bättre av att veta att jag fått både ångest och magsår på grund av att jag övergivit bloggen, tänk att något så larvigt faktiskt kunnat påverka mig så pass mycket. Så vad gör man nu? Tar man sig i kragen och börjar skriva igen (eftersom jag nyligen fick veta att Malin hamnat i deprission eftersom hon möts av samma gamla inlägg hela tiden) eller tar jag bara bort bloggen? Får nog bli så att jag fejkar min egen död, på så sätt slipper jag skriva och ingen kommer tycka att det var dålig stil av mig att sluta. Jo, så får det nog bli.

Men får se vad som händer helt enkelt. Något som kanske skulle underlätta vore om jag slutar kolla min statistik, intalar mig själv att jag inte har några läsare och återgår till att blogga "för min skull".

Det är ju trots allt så att jag är bäst på att tillfredställa mig själv.

För tredje gången i rad har jag fått genomlida en ishockeymatch eftersom min älsklings favoritlag (DIF) spelar. Inte nog med att skiten går typ varannan dag utan det är SAMMA JÄVLA LAG som spelar mot varandra hela tiden också. Så nu har jag sett Djurgården spela mot HV71 3 gånger varav DIF förlorade de två första. Tyvärr har jag inte kunnat stå emot att börja gilla skiten (man blir väl illa tvungen) och jag kommer på mig själv bli indragen i matchen, heja på laget, skrika på domaren och allt annat som hör till. Men helt ärligt, detta kan inte vara bra för hjärtat? Minst 10 ggr under matchens gång har det känts som att jag ska krypa ur skinnet och hjärtat slutar slå av all spänning. Men det är kul ändå! Adrenalinet pumpar och det känns kul att faktiskt ha något lag att heja på, tidigare har det ända lag jag någonsin hejat på varit Sverige. Men nästa gång det är Elit-serie så kommer jag att heja på AIK! Vi sponsrar ju dem så det är klart som fan att de har mitt stöd!

Annars då... jo det är som vanligt i Västerås (fest i lördags med kompisarna från väsby) och varje dag ser ungefär likadan ut och kan beskrivas med 3 ord; film, skräpmat och kladdkaka. Jag mår bra!

Vafan gör hon där? tänker ni. Ska jag klättra i träd? Är cheesburgarna godare här än i Stockholm? Kände jag mig lite pilsk och bestämde mig för att hälsa på min pojkvän? Om du svarade alternativ nummer 3, så hade du rätt. Grattis!

Nejmen skämt osido, åkte inte hit för sånt (inte bara iallafall). Däremot så är det även så att Nibbe (pojkvännen) ska ha en stor fest (så stor som man kan ha i 25 kvadratmeter lägenhet) här imorgon och då måste såklart jag medverka. Jag är centrumet på alla fester, ljuset i allas liv.

Sen bara för att alla andra tönt-bloggare säkert skriver om den där ask-saken från Island så tänker jag låta bli. Fick reda på det igår varav nyheten följdes av en utskällning för att jag inte visste om det. I got news for you;

Haha, älskar slutet!

 

 

Sitter här med Malin som har i uppgift att få mig att skratta vilket tydligen ska få mig friskare snabbare (ja, jag går på allting). Hur som, vi sitter såklart framför TV:n och på 6:an ska Blood Diamond visas. Så vi sätter på 6:an, men inte fan är det Blood diamond med den heta Leonardo Dicaprio, nejnej, av någon jävla anledning så visar dem Red dragon med den betydligt mindre sexiga Anthony Hopkins.

Kommer ni ihåg DETTA inlägg?

Klart som fan att jag hade rätt, precis som när jag sa att Erik skulle vinna så vann han. Och när jag säger att han ska göra slut med sin puckel till flickvän så gör han det. Det är nästan som att jag styr hans liv!

 

Jag kan också nämna att det tyvärr finns en liten chans att de blir tillsammans igen, par brukar ha den förmågan att hitta tillbaka tillvarandra av någon anledning. Men sånt gör bara töntar. Det som däremot är på min sida i det hela är att Erik kommer ha massa små söta tjejer drällandes efter honom så han kommer glömma exet snabbt. Om det inte visar sig att Erik är en blödig fjolla som inte kommer se alla andra tjejer utan kommer ligga hemma och tänka; "men vi hade något speciellt...buhu".

 

Vad som händer får framtiden visa, men jag kan säga direkt att om Erik tar tillbaka henne så kommer han inte vara värd att nämna längre, inte ens att titta på. Jag är rätt säker på att jag skulle spotta honom i ansiktet om jag såg honom på gatan. Ja, så illa är det.

 

Imorse ringde min mobil, jag känner inte igen numret men bestämmer mig för att svara.


Jag: Ja det är Emelie?
Mystisk kille: Hej...
Jag: Hej?
Mystisk kille: Det är Oskar
Jag: Vem?
Mystisk kille: Din kompis Oskar
Jag: Jag har ingen kompis som heter Oskar
Mystisk kille: Synd för dig då
Jag: Ehh...
Mystisk kille: Stampe dör...
Jag: Vem fan är Stampe?
Mystisk kille: Stampe...
Jag: Ehh, okej... Men du och Stampe får lycka till!


Sen la han bara på. Seriöst? What, the, fuck? Det var inte det typiska "busringningen" som brukar bestå av en kille som man hör driver och har svårt för att hålla sig för skratt, samt hans killpolare i bakgrunden som garvar till och från. Utan den här killen lät annolunda, typ... som någon med psykiska störningar. Allvarliga sådana. Dessutom hade snubben inte ens dolt nummer. Vilken amatör...

Vem är denna Oskar? Vad ville han egentligen? Var det en busringning? Hur fick han mitt nummer?
Eller kanske viktigast av allt, vem fan är Stampe?

En dag kanske nyfikenheten tar över och så ringer jag upp Oskar på fyllan. Den som lever får se!

I fredags åkte jag hem till Elin för att hälsa på henne och Viveca (som har min framtida valps mamma!). Vi bestämde oss för att gå på promenad med hundarna och det duggade och jag hade en tunn jacka på mig. Jag frös så inåt helvete så jag blev väldigt lättad när vi bestämde oss för att gå in till Elin. Problemet var bara att jag slutade inte frysa, jag frös så mycket att det gjorde ont då jag spände mig hela tiden. "Men sluta spänna dig då!" kanske några av er tänker. Well fuck you, den som hade klarat av att slappna av i mitt tillstånd skulle förtjänat en medalj.

När jag är hemma fortsätter jag att frysa trots extra kläder, en filt och mitt täcke över mig. Det hela slutar iallafall med att jag ligger med hög feber hela natten. Jag vaknade ungefär 57 gånger och var tvungen att springa upp och pissa ungefär 6 gånger under natten. Vaknade sedan och det kändes som att jag fått den värsta bakfyllan någonsin. Något hårt och antagligen rabiessmittat hade tagit sig in i mitt huvud och kämpade för kung och fosterland för att ta sig ut och Saharaöknen befann sig numera i min mun. Inte coolt.

Efter att jag tryckt i mig det mesta som jag tyckte vore bra emot sjukdom så började det faktiskt kännas bättre. Så jag drog till Uppsala som planerat, men mest för att min älskade pojkvän skulle vara där. Har en hel del roliga bilder därifrån och en massa roliga (och mindre roliga) minnen aswell. Detta kommer i ett senare inlägg när jag är tillräckligt frisk för att röra mig 2 meter från sängen där min kamera ligger.

Spola fram till typ 2:30 och 04:55, snacka om oväntat!

 

Hon var dock sämst på att mima på svenska, men whatever. It was awesum anyhowz!

 

 

Idag var jag på arbetsförmedlingen, har börjat där igen nu efter att jag sa upp min praktik. Jag kom nämligen fram till att jag kan undvara några timmar i veckan till arbetsförmedlingen utöver jobbet jag gör med Herbalife eftersom jag får aktivitetsstöd när jag gör det. Och pengar sitter ju aldrig fel! Eller ja, jag skulle ju inte föredra att ha pengarna upp i muffen men i plånboken skulle de sitta finfint.

Efter det gick jag hem och satt några timmar i telefon med något inkompetent fruntimmer från skatteverket som skulle hjälpa mig med min registrering av företag. Jojo, gick ju jävligt bra. Skickade in skiten iallafall, så vi får se hur mycket fel jag gjort när de skickar tillbaka det sen. Med en lapp som lyder; "Är du helt jävla pantad elr?!"

Hur som. Sen skulle jag till stallet som heter Sollentuna ridklubb men man åker till Norrviken station (what's up with that?). När jag stigit på tåget vid Rotebro så blir jag först lite nostalgisk för det var ett sånt där riktigt gammalt tåg som påminde mig om början av gymnasiet. Jag tänkte tillbaka på den enkla tiden då man gick i skolan, och det gamla gänget som nu har splittrats åt alla möjliga håll och kanter. Som tur är umgås vi fortfarande och håller kontakten, iallafall de flesta utav oss. Men fan, man saknar klassen ändå. Cp som den var!

Men nu till mitt failande. Sitter ju då på tåget och har i princip hunnit sätta mig ner och skickat iväg ett SMS. Märker då plötsligt till min förvåning att vi stannat i Norrviken redan och dörrarna håller på att stängas. Så jag slänger mig som en galen jude på dörrana som slås igen framför näsan på mig och vägrar öppnas trots mitt slitande i dem. När tåget började rulla ger jag upp och verkligen känner hur varenda jävel på tåget stirrar på mig. Men det var bara att sträcka på sig, låtsas som att mitt beteende är fullkompligt normalt, undvika allas blickar, stiga av i Häggvik och ta tåget tillbaka till Norrviken.

Nejdå, jag skämdes inte alls. Jag älskar att göra bort mig offentligt, brukar dock föredra att ha 3 liter sprit i kroppen i samband med det. Får se till att vara full oftare helt enkelt!